Vi satte oss ner med den belgiska fysioterapeuten Ria Cuppers för att diskutera några av hennes tankar kring stående- och gåendeterapi för barn med funktionshinder.
Ria är en av uppfinnarna bakom Hibbot, ett nytt och innovativt gånghjälpmedel för barn med fysiska funktionshinder. Som en del av Made for Movements förvärv av företaget bakom Hibbot, Medical Robots, har vi talat med Ria med om hennes arbete, hjälpmedel och varför pågående terapi utanför kliniken är så viktigt för barn med funktionshinder.
Made for Movement: Kan du berätta lite mer om din bakgrund för oss?
Ria: Jag har arbetat som pediatrisk fysioterapeut på min egen praktik i 34 år. Jag arbetar mestadels med barn med cerebral pares (CP), men jag behandlar även barn med andra åkommor, såsom neuromuskulära sjukdomar, genetiska syndrom, ryggmärgsbråck och förvärvade hjärnskador.
MfM: Hur närmar du dig ditt arbete som fysioterapeut?
Ria: Jag har funnit att terapitiden på kliniken är begränsad och långt ifrån tillräcklig. Av den anledningen är det mycket viktigt med undervisning och övervakning av föräldrar och vårdgivare om positionering, hantering, användning av enheter och nivån av aktivitet och deltagande hos barnet.
Jag brinner även starkt för kontinuerlig utbildning på grund av komplexiteten hos pediatrisk rehabilitering.
MfM: Vilken typ av träning erbjuder man vanligtvis när ett barn med funktionsnedsättning ska lära sig att stå och gå?
Ria: För det första måste barnet lära sig att ha hållningskontroll i stående. De flesta barn som lär sig gå behöver manuellt stöd vid bäckenet eftersom bäckenstabilitet är en stor utmaning. Att lära sig att behålla postural kontroll medan man flyttar över vikten från en fot till den andra är också en bra förberedelse inför att gå. Jag arbetar på att underlätta dessa typer av rörelser genom att stötta med mina händer vid bäckenet medan barnet står och går.
Med detta sagt handlar förflyttning inte bara om att ha starka eller utvecklade muskler – du måste kunna kontrollera dem och aktivera rätt muskler vid rätt tidpunkt i aktivitet, vilket är något som även dessa barn behöver lära sig.
LÄS MER: Vilket gånghjälpmedel fungerar bäst?
MfM: Vid vilken ålder skulle du överväga att skaffa ett gånghjälpmedel till ett barn?
Ria: Jag skulle underlätta självinitierad rörelse så fort som möjligt. Evidensbaserad forskning visar att hjärnans plasticitet är högre än barnet är ungt, så att börja i tidig ålder är en fördel.
Men det kan vara svårt att hitta rätt gånghjälpmedel, eftersom alla barn är olika och har sina unika behov och utmaningar. Det är viktigt att undvika hjälpmedel som leder till en överanvändning av armarna för att få balans, som kännetecknar en del gåstolar på marknaden. Att vara aktiv och mobil är bra, men vi måste även tänka på att viktbärande och aktivering av musklerna som motverkar gravitationen också är väldigt viktiga.
MfM: Vad saknar du mest när det gäller inomhus- och utomhusterapi för de här barnen?
Ria: Evidensbaserad forskning visar att träningens intensitet, tid och specificitet är viktigt. Barn måste träna på detta regelbundet, men de behöver också motiveras för att hålla igång; de måste vara delaktiga i sin egen miljö. Så att bara begränsa detta arbete till kliniken är förmodligen inte tillräckligt. Träningen bör utföras regelbundet även utanför kliniken, på förskolan, i skolan och naturligtvis hemma.
MfM: Är det här som gånghjälpmedel kommer in i bilden och räddar dagen?
Ria: Hjälpmedel kan hjälpa, men att välja ett som täcker behoven inom kroppsstruktur och funktion, liksom aktivitet och delaktighet, det är en stor utmaning. Hjälpmedlet ska helst vara lätt och lättmanövrerat, enkelt att transportera, se bra ut och vara enkelt för barnet att ta sig i och ur. Dessutom måste det finnas ett balanserat stöd för assistans och utmaningar under inlärningsfasen. Så jag tror inte att det finns något som det idealiska eller perfekta gånghjälpmedlet för närvarande, ett som täcker alla behov. Det är därför som det är så viktigt att hantera användningen av olika hjälpmedel under de dagliga aktiviteterna.
