En fysioterapeuts upplevelse av att använda gånghjälpmedlet: Hibbot

Barnet har haft en fantastisk utveckling med Hibbot tack vare den engagerade och kreativa personalen på förskolan.

Kristine Grastro Ekbråten är pediatrisk fysioterapeut i ett distrikt i Oslo. Hon har lång erfarenhet som kliniker, både från olika sjukhus och av att arbeta i kommunen. Kristine har använt Hibbot som träningshjälpmedel för ett barn med spastisk bilateral cerebral pares, diplegi, i nästan 6 månader, och vi frågade henne hur det har gått. 

Vad var det som gjorde att du blev så nyfiken på Hibbot att du ville prova det?

Jag hade letat länge efter ett gånghjälpmedel för ett specifikt barn. Hjälpmedlet skulle inte ha någon sits eller sele som barnet skulle sitta på, eftersom det var önskvärt att främja barnets förmåga att gå självständigt. Utmaningen var att barnet inte visade något intresse för att hålla i något med sina händer, vilket gjorde att de flesta konventionella gånghjälpmedlen inte var aktuella. Jag sökte på nätet för att se om jag kunde hitta något som motsvarade behoven, men tyvärr lyckades jag inte hitta något just då. Senare, i samband med uppföljningen av ett annat barn som jag gjorde tillsammans med Tomas Kristiansen från Made for Movement, berättade han för mig att de nu hade ett helt nytt gånghjälpmedel. Jag blev nyfiken och när han visade Hibbot för mig såg jag direkt framför mig att det skulle fungera perfekt för just det här barnet.

Vad skulle du säga skiljer Hibbot från andra gånghjälpmedel?

Jag ser en stor fördel i möjligheten att gå med händerna fria, och att det inte finns något framför barnen. Det ger dem en unik möjlighet att vara mer delaktiga i aktiviteter. Stödet (staget) går runt barnets bäcken och liknar på ett sätt det stöd som jag som fysioterapeut vanligtvis ger med mina händer när jag ska underlätta för barnet att gå. Att stå och gå i Hibbot är naturligtvis mer krävande än att gå i andra gånghjälpmedel eftersom barnet stimuleras att använda styrkan i de nedre extremiteterna och överkroppen och inte kan stödja sig på armarna. Samtidigt är det exakt vad jag vill att barnet ska göra för att utveckla tillräckligt med muskelstyrka och stabilitet för att uppnå motorisk progression och ökad självständighet.

Vad var anledningen till att du valde Hibbot för det här barnet?

Den främsta anledningen till att jag såg just det här barnet som en bra kandidat för Hibbot var hans potential att lära sig gå självständigt. Men för att behärska detta behövde han först bli starkare och få mer stabilitet. Han behövde även använda stöd för att stå, men vägrade att stödja sig mot sina händer. Han var 2 år när vi började träna med Hibbot, och jag tror att Hibbot var en bra intervention!

Hur introducerade du Hibbot för barnet?

I början hade vi en acklimatiseringsperiod där vi fokuserade på att ha många korta sessioner istället för långa sessioner. Anledningen till det var att det är krävande att stå och gå i Hibbot. Det är ett träningspass och träningspass bör byggas upp successivt så att barnet känner att det behärskar momenten och stimuleras att fortsätta förbättra sina färdigheter. Träningen handlade inledningsvis om att träna upp styrkan och balansen i stående, och därefter fokuserade vi mer och mer på att gå. Inledningsvis hade han två sessioner på cirka 10 minuter vardera om dagen. Vi var mer fokuserade på att följa barnets reaktion än på att hålla koll på klockan under balansövningar och vila. När vi såg att han blev trött avslutade vi träningen. Gradvis förlängde vi sessionerna och det slutade med att vi hade en längre session per dag i Hibbot istället för två korta.

Som fysioterapeut föredrar jag att arbeta nära personalen på förskolan och tillsammans sätter vi upp ett långsiktigt mål och kortsiktiga mål. Det långsiktiga målet för det här barnet var att han skulle kunna gå självständigt. De kortsiktiga målen var avstånd och tid i stående och gående, med och utan hjälpmedel.

Vad har varit viktigt för dig som fysioterapeut för att överföra kunskap som gör att träningen blir framgångsrik?

Förskolepersonalen har varit ovärderlig i den här träningsprocessen. De har varit enormt engagerade och kreativa när det gäller att göra övningen motiverande för barnet.

De känner barnet väl och det är en viktig bit när man organiserar meningsfulla träningspass, och för att man ska lyckas behålla barnets uppmärksamhet. I början gjorde jag mycket noggranna uppföljningar för att säkerställa att personerna som använde Hibbot var trygga med hur det ska användas och att de hittade bra rutiner för när barnet skulle placeras i hjälpmedlet.

Personalen på förskolan har varit bra på att förbereda för träningssessionerna, där de hittade leksaker eller annan utrustning innan de placerade barnet i hjälpmedlet. Det har gjort att träningssessionerna har varit mycket effektiva eftersom träningen kunde börja direkt när barnet stod upp i Hibbot.

Hur har träningen och funktionen hos barnet utvecklats?

Barnet, som efter en testperiod beviljades Hibbot som gånghjälpmedel, har gjort fantastiska framsteg. Det har varit riktigt kul att se hur han har utvecklats.

Innan han fick hjälpmedlet kunde han stå upp och gå i sidled utmed väggen, men han ville inte gå rakt fram eller med stöd eftersom han vägrade att hålla om något med sina händer. Jag kände att han motoriska utveckling hade stagnerat en längre tid och det fanns ett behov av att hitta nya initiativ för att ytterligare stimulera den motoriska utvecklingen. 

Innan sommarlovet släppte han äntligen taget och gick själv, och nu kan han gå 30 meter själv! Han har utvecklats successivt och även om han går självständigt nu ser jag att han fortfarande saknar stabilitet i bäckenet och kompenserar med flexion i höfterna. Därför använder vi fortfarande Hibbot som en del av träningen varje dag och tränar mot nya mål för att ytterligare förbättra hans förmåga att gå självständigt. 

I Hibbot stimuleras han att sträcka på höfterna och genom att upprepa detta under många repetitioner hoppas jag att han så småningom kommer att kunna överföra denna funktion till självständig gång. Det mesta av träningen sker numera utomhus och inkluderar bland annat intensiva träningspass där han går i uppförsbackar och där fokus är på att öka muskelstyrkan, både i de nedre extremiteterna och i bäckenet och överkroppen.

Läs mer: Ria Cuppers: ”Att begränsa terapin till kliniken är inte tillräckligt”.

När du ser tillbaka på dina erfarenheter av Hibbot, vad är det som har varit nyckeln till framgång i det här fallet?

Samarbetet med pedagogerna på förskolan har varit helt avgörande. Vi har satt upp långsiktiga och kortsiktiga mål tillsammans och alla har alltid vetat vad som har varit i fokus. Vi har funnit att riktad gångträning i Hibbot har haft en god effekt. Gemensamt fokus, hög intensitet och många repetitioner har varit viktigt för att nå goda resultat. Samtidigt har vi sett att det att man lyckas behålla barnets uppmärksamhet och hela tiden anpassa träningen till det enskilda barnets behov så att han har kunnat uppleva att han behärskar momenten men också har utmanats, är en viktig del i att nå målen. Tillsammans har vi glatts åt framstegen och detta har motiverat både barnet och resurspersonerna att fortsätta med träningen.